Fem dagar har gått, sen jonas kysste elin.

Och elin grät efteråt.

För elin, elin va ju bara elin.

Och elin visste att Jonas aldrig skulle kyssa henne igen.

För det sa Jonas, Jonas sa att det var över.

En sista kyss gav han elin.

Och elin grät, för elin älskade Jonas.

Och Jonas älskade inte elin.

För Jonas älskade Karin.

Karin som bodde två kvarter från elin.

Och elin fick se jonas var dag.

När han promenerade till Karin.

För karin älskade oxå Jonas.

Och elin älskade Jonas.

men jonas älskade karin.

Så elin gick och dog. 

Och kvar var Karin som älskade Jonas.

och Jonas som älskade Karin.

Ibland undrar jag hur livet hade varit,

om jag växt upp under ett tryggt tak.

Kanske med rosa väggar,

och blonda Barbiedockor under min säng.

Kanske om jag bott kvar i mitt gamla barnrum.

Som låg närmare himlen.

Så kanske jag hade levt som alla andra.

Men jag föredrar att leva på gatorna.

Somna till tågrälsens skakande ljud.

Jag föredrar att leva på gatan,

och skita i att ha ett hus.

Det hade kanske varit enklare,

om jag  flyttat till en lägenhet.

Slutat röka och skaffat ett jobb.

Men jag är 26år och allt verkar vara försent.

Det kanske hade varit bättre,

om jag inte levt i mina trasor.

Det kanske hade känns så mycket enklare.

Om folk slutat se ner på mig,

När jag sover i ett hörn.

Det hade varit enklare,

det är vad alla andra säger.

Men livet är aldrig enkelt.

Och det har jag inte sagt att det borde vara.

Jag drömde om dig inatt.

Om dina ögon,

 som brände över min kropp.

Om dina andetag,

som trycktes mot min hals.

Det var vackert,

tills ett mörket la sig över stan.

Tills jag drogs i från dig.

Och du vände och gick.

Du vet när man springer och springer,

men aldrig kommer någonstans?

Det va så det va.

Fast jag kom någonstans.

Jag kom närmare och närmare dig,

men för var steg.

Tog du två.

Och plötsligt var du så oändligt långt borta.

När jag vaknade,

och insåg att allt va en dröm.

Trängde tårarna sig på.

Och jag kunde inte undgå att gråta.

Jag sparade en glasbit i fickan.

För den fick mig att tänka på dig.

Den låg där och skavde mot mitt ben,

men aldrig att den sa ett ord.

Jag ramlade igår med,

snubblade på min fot och föll frammåt.

Jag känner mig svullen och blå.

Men jag klarar mig bra nu.

Jag åkte inte till sjukhuset,

jag tyckte det räckte med en skvätt tårar.

Nu efteråt kanske det verkar dumt.

Nu när jag tittar på mina tår.

Men aldrig att jag gråter i efterhand.

Det är sånt jag inte är kapabel till.

Tänkte bara berätta för dig,

att jag har det bra nu.

Jag har färgat håret oranget,

och jag har plåster på mina fingrar.

Jag har fått nya tabletter,

och dom hjälper rätt bra.

Hade du sett mig,

hade du sagt att jag såg ut att ha det bra.

Och jag antar att jag har det. 

Jag kan nog säga att jag har det rätt bra.

Hennes kinder är våta,

och hennes röst darrar.

- Förlåt.

Hon var full,

och han var kåt.

Ensamma i mitt rum.

Där deras enkla andetag,

förenar dom båda.

Han hade börjat,

smekt henne passionerat.

Flyttat på hennes hår,

som bestämt lagt sig över ansiktet.

Han brukade göra det på mig,

Pilla lite lätt i mitt hår.

Smeka mig ömt,

innan han började kyssa mig.

Men det var inte jag som låg där i rummet.

Det var inte mig han smekte.

Det var Lena,

Och jag va väl.

Någon annanstans,

i någon annans armar.

Men hon bad om ursäkt,

skyllde på alkoholen i blodet,

Som susade runt där.

Det var min säng,

mitt rum.

Där min luft,

lagt sig som ett dammtäcke.

Det var min säng,

Det var han jag älskade.

Och det var min närmsta vän.