Jag kommer ihåg när mitt hjärta brast en dag i maj,

du kramade om mig och sa hur mycket mer jag va värd.

Tycker du fortfarande jag är värd så mycket? 

Är det fortfarande ingen pojke som är tillräckligt bra för mig.

Om jag tar nästa tåg till dig,

kan du möta mig på stationen då? 

Kan du hålla om mig och säga att allt ska bli bra.

Att det va bara en pojke i mängden.

Jag skulle svara att jag verkligen va kär.

Och du skulle dra mig närmare dig

och säga att han är dum som inte uppskattar mig.

Sen skulle vi äta pizza till kvällsmat

och titta på skräckfilm tillsammans.

När jag sedan tittar ut mot mörkret,

skulle du le åt mig och säga att jag är vacker.

På nyheterna kommer dom tala om vem som dött senast.

Men icke är de någon som talar om den lilla flickan som ligger och gråter i sin säng. 

Inte heller är pappa här och kramar mig,

jag är en ensam flicka som gråter över mitt brustna hjärta.

Första gången jag är ensam efter att du tagit en bit av vad som va mitt.

Just en bit av vad som va mitt. 

Så jag stannar uppe extra sent,

går på promenader mitt i natten.

Lyssnar på gamla kärleksballader

och äter glass till frukost.

För det är väl så man gör när det tar slut?

Det är väl så man hanterar ett trasigt hjärta.

Därefter handlar jag nya kläder och smink,

allt för att kunna dölja mina tårar.

Jag handlar sprit för pengar som skulle

gå till en födelsedags present till mamma.

Sedan sitter jag på ett cafè någonstans i mitten av stan,

träffar gamla vänner för att känna att jag lever.

När folk frågar hur du mår,

svarar jag att du åkt till Paris en runda.

För det är väl okej om jag ljuger nu,

när du frågar hur jag har det.

Du kan inte förvänta dig sanningen från ett krossat hjärta.

För det är ju krossat.

Sen kommer tiden då vi stöter på varandra på stan,

hela den här " bara vara vänner" delen gör mig galen.

Jag vill inte du ska vara lycklig utan mig.

Jag hoppas du vet det att,

jag önskar du inte kunde vara lycklig utan mig.

Ska vi sitta ute och kedjeröka du och jag? 

Med en flaska onykterhet bredvid oss.

Dränka våra olyckliga sorger,

och veta att vi är värda något bättre.

Så kan vi blanda onykterheten med Redbull,

så att vi inte känner av smaken av verkligheten.

Och prata om kärlekshistorier,

som vi talat om förr.

Bara för att upprepa våra känslor,

och få de bekräftat av en vän.

Så vi fyller oss med rök,

skyler våra kroppar med kläder.

Och hoppas att ingen ska se,

de som världen får att ske.

Hennes skratt är som en musikal om natten,

hennes kropp är som en docka med fyllning.

Hennes tårar är av silver

och hennes röst är av vackraste lag.

Hon är en sån som drar solen till sig,

en sån som får fjärilarna att skina.

Sen kommer tårarna,

en helvetes tid.

Ja sen kommer ju tårarna,

vilken helvetes tid syster.

Och de sjöng på radion,

hon har kurvor som en gitarr.

I en söndrig stad,

på en gammal gata någonstans.

Ligger det en man

med en kula genom huvet.

jag kände honom en gång,

han brukade kalla sig min vän.

Sen blev han kär,

tog första tåg till Simrishamn.

Jag blir galet galen av att inte ha dig här,

det gör mig galet galen att inte längre veta vem du är.

Dammit i´m going insane.