Jag såg henne brytas ner.

Bit för bit,

en vacker sommardag.

Jag  tyckte synd om henne.

För hon va så vacker idag.

Han hade lämnat mig för en stund,

och gått till henne.

Gått bakom bådas rygg.

Men jag antar det var sån han va.

Det var hela hans personlighet,

som speglades i hans handlingar.

Men jag ser henne fortfarande om dagarna,

när hon stryker längst väggarna i skolan.

Och innan hon går hem.

Brukar hon vända sig om en sista  gång.

Och leta efter hans ögon.

Men aldrig,

aldrig att hon ser dom möta hennes.

Jag har inte sett en enda fjäril än.

Jag letar efter gula vingar, ibland lila.

Men jag ser dom aldrig.

Dom har kanske inte utvecklats? 

Men jo det har dom,

det har vi alla.

Så fort sommaren visar sitt ansikte.

Visar vi nakna ben och bruna armar.

Dom borde vara här snart.

Breda ut sina vingar över det sommargröna gräset.

Dom borde skynda sig lite.

För jag saknar dessa vackra fjärilar.

Hörde ni det?

Det var ljudet av vingar som slogs mot luften. 

Noter sprider sig över bladen.

Sockerdricka och saft står på borden.

Getingar och mygg börjar dra sig fram.

Nakna urringningar som drar flera blickar till sig.

Det skriker sommar om det,

det skriker sommar om allt i vinden.

Låtarna som spelas på radion,

det skriker sommar i vartenda ord.

Magdalenas ansikte har fått en mörkare brun färg.

Hon har en blommig sommar klänning idag.

Flickorna i skolan skrattar åt meninglösa saker.

Fast vad vet jag.

Det kanske inte är meningslöst för dom.

Pojkarna räknar dagarna,

knappt tretton dagar kvar.

Om man bortser lovdagar och alla fria tider.

För det är sommaren som smyger sig på,

och kläderna hamnar i högar på golvet.

Det blir lättkläddare och lättkläddare.

Dags att åka till stranden och visa upp min smala kropp.

Och jag hade inte förmågan att säga sanningen.

Att säga att det inte va okej längre.

Men kanske det inte behövdes.

Kanske hon förstod på något vis.

Jag visste inte hur jag skulle tolka det.

Kanske hon menade att kärleken tagit henne.

Kanske hon syftade på,

att det var hon och du nu.

Men jag väntar än idag.

För du skulle ringa,

det lovade du henne.

Du skulle ringa ett samtal.

Som skulle leda mig in i slutet.

Och jag skulle vänta.

På samtalet,

kanske låta det ringa några signaler.

Men i slutändan.

Skulle hon vinna,

och jag förlora.

Det är sommar i luften,

i det våta gräset,

och i de söta flickornas ögon.

Det är nu,

som solen bränner över nakna urringningar.

Men jag förmår mig inte att vistas i solen.

För medan alla andra får färg,

och ler.

Sitter jag i skuggan och bleknar bort.

Det är en sjukdom som gör så.

Gör så jag bleknar här och där.

Jag plågas av den ibland.

Men medan de söta flickornas hud bränner,

får dem att sitta i skuggan som kräftor.

Så är det jag som hamnar i solen för en stund.

Och gissa vem som har störst leende?

Vi kallar de moppekillarna.

Det är de som åker moppe till skolan,

Så fort solen smeker vägarna rena.

Och det är dom som tränar flera gånger i vecka,

För att få kroppen att bära alla synder.

För om kvällarna, varje helg.

Fördriver dom tiden,

I en värld av droger.

Vissa av dom snusar,

Men dom flesta röker.

När deras fötter vandrar på skolans asfalt.

Är det som en tystnad som breder sig över allt.

För nu drar synderna över stan.

Och vi andra hamnar i skuggan.

När moppekillarna står i solen.

På rasterna åker de iväg.

Köper snabbmat och driver rundor.

Det är de vi förväntar oss att de gör.

Men vem vet,

När synderna tynger de som mest.

Kanske det är just vodkan som renar dem.

Jag berättade om helgerna innan.

För ett tag sen nämndes det i en text.

Då föräldrarna ger dem pengar,

Som går till syndernas sprit.

Och moppekillarna super.

Knullar nya tjejer varje helg.

Vi andra står i skuggan.

När synderna tar solens plats.

Där mitt i solen,

Åker moppekillarna iväg.

Alkoholen renar deras blod.

Ännu en gång är spriten i deras händer.

Och vi kallar dom moppekillarna.

Det är dem som bryter sig in bakvägen.

Förstör livet för en ensam tjej.

Vi kallar dom moppekillarna.

Och dom kör över allt i deras väg.

De talade om dig idag,

deras stämband smekte ditt namn.

De talade om dig,

som om du sårades av den värld du lever i.

Tänker du dricka i helgen?

Förtränga våra gemensamma nätter.

Funderar du på att ringa mig någon dag?

för att höra hur jag mår efter allt.

Har du talat med någon?

Om rösterna som pågår i ditt huvud.

Eller förtränger du minnena,

och tystar rösterna med kakor.

Så säg mig, minns du kvällarna i gråt.

Och dom när du vägrade säga förlåt.

Minns du när vi myste i soffan,

den som va siden svart.

När du kysste mina läppar,

och lät mig somna en stjärnklar natt.

Eller förtränger du minnena,

och tystar rösterna med kakor.

Eller är det nu så att du förtränger minnena.

Och tystar världen med kakor.

Och om vi sätter oss i sanden,

och jag vilar mina händer mot dina.

Om vi låter sanden sila sig mellan tårna,

och vi bygger ett slott av sand.

Så skulle vi kunna säga att vi är förenade.

Kanske jag skulle få kalla mig för din?

Om du kanske håller mig för en stund.

Medans solen går ner i öst.

Så skulle vi minnas gårdagen.

Som något av det bästa vi varit med om.