Jag tror du hade förväntat dig något annat,

din tystnad gjorde att du uppfattades som sårbaa.

Mitt skratt ekade på varenda gata borta i stan,

jag tror du blev förvånad över hur lycklig jag va.

Nu dricker jag citronte till frukost,

ser tillbaka på morgondagen och önskar jag hade sagt något.

Jag borde berättat

att jag satt i timmar och grundade med dig i tankarna.

Eller kunde jag satt tårar i ögonen och frågat om du saknar mig.

Du hade ljugit,

ja, hade du sagt.

Medans dina ögon sa något annat.

För du är för svag för att titta en gråtande flicka i ögonen,

och säga sanningen.

Nu kan det gå flera dar,

utan att prata med dig kommer på tal.

Var gång tåget bär mig till dig,

ser jag dig med någon ny.

Du förmår dig inte att hälsa på mig,

vi bär på en tragisk historia du och jag.

Och när omvärlden bjuder på fest,

är du snabbast på att vara fullast.

Det blir så tragiskt,

att stämningen inte kan hålla sig magisk.

För jag saknar dina långsamma kyssar i mörkret,

och dina fingrar trevande efter kärlek.

Det var du och jag och sommarnatten,

jag hade ingen aning om dina lögnars funktioner.

Jag fick nya skor igår,

svarta kängor med silversnöre.

Sen målade jag mina naglar i en vinröd färg,

vi åt middag på en resturang i stan med.

Det var meningslöst de oxå.

Nu kan jag inte skriva sms längre,

pengarna tog slut.

Du undrar säkert varför jag är sur och inte svarar dig,

det undrar jag med.

För ärligt talat vet jag inte.

Det springer myror runt mina fötter,

så jag håller dom högt över marken.

Trär på mina kängor och knyter om hårt,

åker till en stad där jag inte tänker träffa någon.

Det är onödigt det oxå.

Det här va oöndigt med.

En nedstämdhet grundar sig i magen,

Du måste vara gift för att få säga så.

Tre veckor senare ringer du igen,

ditt förhållande har blivit knas.

Det är då du vågar röra telefonen igen,

pressar knapparna och hör från en gammal vän.

När det blir knas är det bra att ta en kopp te med en vän, säger du.

Men jag är inte sån, svarar jag.

För jag är inte en sån du vill träffa var dag.

Du är gift och jag är fri.

Så åk tillbaka till ditt knas.

Hälsa din man att jag sa goddag.

För jag är inte en sån du vill ha,

mig hälsar man inte på när det känns bra.

Det ska passa mig,

inte bara dig.

Så åk tillbaks till dig knas så ringer jag när jag mår bra.

Jag drömde om min sjukdom inatt,

den svep sig över min kropp och gjorde mig blek.

Den började trycka sig in i ansiktet på mig

och la sig som ett vitt lakan över hela mig.

Dom säger jag borde äta bättre,

min sjukdom hänger tydligen på min kost.

Men när doktorn betrakade min halv eländiga kropp

sa han att det fanns knappt någonting han kunde göra.

Så jag lät kläderna ramla på igen,

fumlade efter bhn i sjukhusljuset.

Sedan gick han sin väg,

Skrev ut en salva för 600kr.

Den skule med högst sannolik inte heller kunna hjälpa mig,

så varför gav han mig denna och bad mig betala för att jag va sjuk?

Jag drack hallonjuice efter besöket,

satte mina kängor på mig och begav mig till en annan stad.

Där satt dom och drack kaffe och grät över sina brustna hjärtan.

En röd klänning dansar runt mina knän,

ikväll är gatorna farliga. 

Sjutton centimeter klackar

och en hård svart sminkning.

Vinden fångar upp mitt hår 

och låter det leka i luften.

Mitt hjärta slår dubbla slag,

ikväll är jag fri från din makt.

Tåget går om tjugotre minuter,

jag ska sitta på en station nära dig.

Plåga mig med tanken på hur nära du är,

vi andas samma luft du och jag.

Jag får svårt att stå upp,

när tankarna kretsar om dig.

Det känns som om luften greppar tag om min hals,

och sakta försöker strypa mig. 

Elva minuter kvar, 

snart är jag nära dig igen. 

Dom spelar Fields of gold med Eva summer på tågstationen.

Det får mig att undra hur du känner nu,

och om du någonsin skulle våga röra mig igen.

Två minuter kvar, 

jag stryps sakta ikväll.

Vinden är kylig

och det skriks om hösten i varenda hörn.

Varenda gata är osäker ikväll,

mina klackar ska trampa sönder er. 

Det står kyla på himlen,

molnen har bildat ordet.

Mina klackar ekar överallt,

jag måste springa med för att hinna med tåget.

Du har blivit så svår att prata med.

Att bara vara vänner ligger för långt ifrån allt.

Det ligger för mycket på mina axlar,

jag måste bära upp min vikt samtidigt.

Skulle du ta av din tid för att besöka mig?

Du sa det skulle bli en sista gång.

För vänner kan umgås,

så varför skulle inte vi kunna det?

Det är så mycket som händer,

i samma ögonblick som nu.

Så slå upp i en bok

mät upp din kärlek i gram och omvandla till liter.

För jag törstar.

Törstar så otroligt efter din kärlek.

Små höst-tecken letar sig fram,

ett löv ändrar färg från grönt till ett annat.

Regn faller var dag nu.

Kanske jag borde ringa,

eller är det din tur idag?

Märker du hur kallt det blir,

när vi släpper taget om varandra?

Vi låter höstmörkret komma mellan oss,

precis som vi lät sommaren flyga iväg.

Kanske det är dags att ses en dag.

Gå igenom allt gammalt bara du och jag?

Min telefon ringer aldrig längre,

kanske är det dags att ta farväl.

Ja kanske är det dags att låta höstens vingar breda ut sig över oss.