Han sa le innan han gick,

som om han trodde att jag var sårad.

Och det kanske jag va,

fast egentligen vet jag inte.

Jag var fullt upptagen med att börja sakna honom,

det blir så tomt när han börjar gå.

Så när han väl försvunnit,

är det tomheten som tagit hans plats.

Så nu sitter jag här ensam med mitt leende.

Jag vill sjunga falskt till schlager låtar ikväll,

färga håret rött och rulla runt i snön.

Jag vill köpa nya ljus och skratta till en film,

eller äta nudlar tillsammans med en vän.

För det är väl sånt man gör när allt går åt helvete,

det är väl sånt man gör för att slippa gråta? 

Jag hörde att du hade det rätt bra, 

förutom att du frös lite sådär nu på vintern.

Men det är okej kan jag tycka,

för det gör jag med.

Det känns så dumt att för en vecka sen

satt vi på samma tåg och talade om vardagliga saker.

Du frågade varför jag såg så butter ut,

jag försökte le bort det.

Jag vet hur mycket du älskar när jag ler,

du har sagt det så många gånger.

Jag sa med ansträngda ord att jag hade mensvärk,

men egentligen var jag bara orolig att stunden skulle försvinna.

Och nu sitter jag här, 

sju dagar och tretton minuter senare.

Med ett kort i handen,

tårar på kinden och en tomhet inom mig.

Jag har gått upp i vikt igen 63kg står de på vågen nu,

du sa att jag var läskigt smal.

Du vet inte om det

men jag tog åt mig och har ätit var stund sen dess. 

Jag brukar kunna pressa fram ett leende ibland,

men när jag sitter hemma om kvällarna blir det svårt.

Det är som att tomheten hinner ikapp mig

och så sitter jag där en måndag kväll

helt jävla tom och åt helvete.

Det var ett tag sen sist,

fyra dagar för att va exakt.

Dagarna har halkat förbi,

och tårarna har fryst fast på mina kinder.

De gör dem såhär dags på året,

och kinderna får en äppelröd färg.

Men det var inte tårar jag tänkte tala om,

inte heller om mina kindersfärg.

Faktum är att jag tänkte berätta hur jag känner just nu,

vilket kommer bli ett jävla helvete då jag inte känner något.

Är tomhet en känsla?
Eller är krossat hjärta en sjukdom?

För så känner jag lite ibland,

som att magen är ett tom hål

som bara är tomt.

Eller att hjärtat är krossat och jag har slut på silvertejp.

Jag sitter tvekande med fingrarna över mobilen,

jag har skrivit ett 34sidor långt sms till dig som jag aldrig kommer skicka.

Ibland trycker jag nästan på sänd,

då förstörs jag lite och blir sådär blottad igen.

Är det här en känsla?

Kan man kalla den förtvivlad?
Eller ensam, eller bara förstörd.

För jag vet inte vad som händer med mig när du inte är här,

och det känns så tragiskt när du sa att du aldrig skulle lämna mig.

För jag vaknar mitt i natten av att min röst ropar ditt namn,

men du är aldrig där.