Jag saknar att småprata med dig om kvällarna,

berätta om timmarna jag spenderat med andra.

Jag vill att du förklarar min skönhet ikväll,

och säger att du saknar mig.

En biljett till kärlek står det på rutan,

rutan som ska visa vilka möjligheter jag har.

Jag är hos dig om några timmar,

ser du till att möta mig på stationen då? 

Jag kommer att stå i min svarta långklänning,

du vet den jag bar när vi åkte till italien för en dag? 

Jag tänkte bara komma och hälsa på för en stund,

se hur du haft det sen sist. 

För om jag räknat rätt så har det gått nio dagar tolv timmar och tjugotre minuter

sen jag senast såg ditt ansikte. 

Och var sekund mår jag sämre än sist.

Jag ska sitta uppe hela natten

och skriva om ett problem som inte finns.

Sedan ska jag skrika så högt som min röst bär,

att det är inte okej att leva i en sån här värld.

Jag skiter i dina dieter och bantningstips,

allt jag vill ha är en tidning som inte klagar på chips.

Jag vill kunna väga 200kg utan att någon glor,

på att mina valkar säger tjo!

Jag vill kunna ha dåliga betyg utan att bli dömd,

utav samhället som inte ger mig nån sömn.

Jag vill kunna få ig på ett matte prov och veta att jag duger,

inte behöva gå i skolan tills jag är ett 40årigt luder.

Så nu ska ni lyssna Reinfeldt

och alla andra politiker hit och dit

era räkningar och allt annat skit.

Kan ni bränna upp eller köra in i ert rövhål,

för jag tänker inte betala för era analhål.

Det regnar ute,

jag låter tårarna rinna med.

Till en melodi av Håkan Hellström,

och mina tankar hamnar återigen hos dig, 

Jag tänker på när vi drack cola i vintras,

och vi fnittrade åt hur killarna tittat som besatt åt vårt håll.

Det var du, jag och hösten, 

jag önkar att du inte lämnat mig i en hast.

Men jag förlåter dig vackra du,

för att du var elak ibland.

Och jag lovar att hålla din hand,

en natt när han väljer en annan. 

För jag vill dela sommarens dagar med dig,

och jag vill sjunga ikapp med din röst.

Jag vill skapa morgondagar,

och strunta i att alla andra kollar snett.

Så strunta i resten,

vi kan glömma allt det här. 

För jag vill spendera all min tid med dig som sitter där. 

Och dom sa vem hittar sig själv när man är elva år,

jag kommer aldrig att glömma den jag var då.

Det var glada färger 

och ett leende som solen.

Jag önskar att jag trivdes med mig själv som då,

det var så enkelt att le mot världen.

För vem klandrar en oskyldig flicka med blont sidenhår,

som skrattar högt när hon vandrar i sina röda små skor.

Ser ni nu hur hon pressat ner sina stora lår,

i ett par svarta byxor med bruna sömmar.

Det var så lätt när man va liten, sa dom,

det var så lätt när man inte fanns, svarar jag.

För jag önskar att färgerna kunde pryda min kropp,

och jag önskar att mitt leende lös som förr.

Ja, jag önskar att jag hade nya rosa skor,

och ibland önskar jag att jag var elva år igen.

Men vad mer kan jag göra än att önska.