Det är jordens dragningskraft och atomer som delas,

kanske är det bokstäver där divisioner som skelar.

För ibland är det så mycket mer än vetenskapen som står på spel,

jag känner att marken jag går på inte är hel.

Jag saknar kärlek och sommarens värme,

allt det där som gör att jag slipper bära så mycket kläder.

Jag vill skippa alla lärares prat,

om hur jag borde va som kamrat.

För jag bryr mig inte det minsta om vad som kommer på tal,

jag känner bara att marken börjar bli hal.

För de dom inte förstår är hur dom får oss att må,

när dom ger oss lite extra läxor, kanske lite test då och då. 

Men nu ska jag ge er lite tips och prat,

om hur ni kan få oss till en bättre kamrat.

Vi kan börjar med dessa tio sidor i no till på måndag,

för dom får mig bara att somna.

Sedan kan vi tala om rymdgeometrin vi har,

den tror jag knappast jag av nytta kommer ha.

Nej, jag är ung och dum och vill bara leva litegrann,

så säg mig nu kan detta bli farligt ibland? 

Ska vi åka till borlänge du och jag,

två barn så långt härifrån, säger du.

Så kan vi glömma incidenten förra helgen,

vi kan låtsas att marken under dig inte flög iväg,

och så kan vi täcka våra kroppar med trasiga kläder.

Vi kan träffa nya män, svarar du

för jag har tröttnat på min, upprepar jag.

Och killen jag är hemligt förälskad i,

flyr så fort jag rör hans hand.

För jag ska fly i mina trasiga kläder,

jag ska rädda min vän från att hamna på bänken.

En biljett till borlänge, säger du.

En biljett till frihet, svarar jag.

Barfota ut i sommarmörkret,

ska vi fly

och när vi når borlänga

önskar vi att dagen aldrig gryr.