Jag tänkte skriva en dikt om ingenting,

de låter kanske meninglöst för dig.

För den här dikten kommer inte handla om någonting,

men den handlar om ingenting.

Idag färgade jag håret brunt,

tänkte att jag kunde följa strömmen.

Bli en neutral medelsvensk,

med en frånskild mamma

som dricker kaffe

och äter en smörgås till frukost.

Med en pappa fyra kilometer bort,

som lever med tanken om ingenting.

Så jag tänkte om jag gifter mig om några år,

skaffar barn och lite så.

SKiljer mig vid trettio och flyttar till en lägenhet nånstans,

så kanske jag blir lite sådär transparant.

Jag blir väl sådär ingenting av de jag har,

inte heller orkar jag med alla krav.

En sån där medelsvensk i en vit skjorta och jeans,

som jobbar på ett kontor och äter en köttmiddag till kvällsmat.

Tvinga mig inte bli medelsvensk och ingen alls,

för jag vill inte bli sådär transparant.

Jag vill synas och höras mest,

gå på värdens största fest.

Sedan ska jag fly naken genom stan,

och gömma mig i nåt gatuhörn.

När morgonen gryr ska jag bli ingen alls,

jag ska göra ingenting av de jag har.

För när solen sakta drar sig upp,

ska jag bli ingen som gör ingenting.