Varför är det så svårt att säga som det är,

nu när det faktiskt är så att kärlen känns lite sådär som besvär.

Jag sover så bra och drömmer om dig,

men när jag vaknar känner jag att jag älskar dig.

Och jag tror det kan bli för mycket ibland,

att veta att jag alltid finns till hands.

Men är du nöjd med att bara va min vän,

prata om de vi inte kommer uppleva

och smsa tills våra ögonlock faller till söms?

För som jag alltid sa,

om de gör dig glad njuter ju jag.

För jag älskar att se dig le,

och det är sånt som du inte kan se.

Så vore det okej om vi har det lite sådär lagom?

Jag lovar att inte bli för mycket sådär som det kan bli,

jag heter trots allt lagom.