Tiden drog sig in.

Sanningen skulle fram brukade han säga.

Jag skulle sitta där med näsan i bordet och undra,

om dom trodde på allt han sa.

Om dom faktiskt trodde att jag brukade skrika.

Alla dom där orden, som ingen vågat lägga i munnen.

Dom kanske litade på hans ord.

På att min sanning va fel.

Det kanske va så dom uppfattade mig, 

som en tonåring istött massa lögner. 

Och även om jag sa att jag gjorde mitt bästa.

Skulle dom se ledset på mig och säga, 

att det faktiskt inte räckte.

Allvarliga blickar, 

sanningsfulla svar.

Skakande händer,

dunkar i ansiktet.

Lavetter och svek.

Jag hatar utvecklings-samtal.