Lisa ekdahl- uppe blande träden 

Nu vill jag bara sitta här där fåglarna bo

Allt det du gett mig vill jag dra isär

Allt det du söndrat vill jag vårda här

Klättrar jag uppåt mot himlens höjd

Hör jag inte när du är missnöjd

Jag ser att du talar om jag tittar ner

Men hör inte längre vad du vill mig

Din mun kanske rör sig men vad rör det mig

Jag hör inte vad du säger till mig

 Så glöm vem jag var för jag finns inte mer

Jag kan men jag vill aldrig mer klättra ner

Låt mig bara vara, låt mig tiga still

Jag kan ändå aldrig bli som du vill 

Förlåt pappa.

Förlåt för att jag ringde på din födelsedag.

Du lät så besvärad att behöva ta mitt samtal.

Du verkade inte uppskatta mina frågor.

Och jag förstår dig så väl.

Men snälla pappa, du får inte klandra mig.

Du lärde mig att dansa din dans.

Och förlåt pappa.

Förlåt, men jag måste få dansa ensam.

Nu ska jag låta dig va.

Ge dig en chans att dansa vidare.

Jag är ledsen att jag inte kom på besök.

Det var ju trots allt din födelsedag.

Men du kom aldrig på min.

Och pappa, det här är något du aldrig kommer förstå.

Men jag hatar att jag älskar dig så.

Och viruset börjar i magen.

Sprider sig genom hela kroppen.

Och lämnar inte en kroppsdel oberörd.

Hela kroppen skakar,

fylls av en oändlig glädje.

Det är sommar snart.

Det är det alla säger.

Kanske när regnet dragit förbi.

Kan jag tro dom.

Eller när snön tynar bort helt.

Kanske jag litar på dom.

Men inte nu,

inte än.

Viruset håller mig kvar.

Det håller mig kvar i den här vinterkylan.

Jag äter, så jag blir mätt.

Jag tar sprit, lite sådär lagom för att må bra.

Jag röker, lite sådär ibland när världen sviker mig.

Och om jag skulle få chansen att dö. 

Vännen du vet att jag skulle ta den chansen.

Men att röka och dricka.

Att känna glädjen i vodkan.

Som bränner ner i halsen.

Det är inget sätt att leva.

Och det vet jag.

Men du behöver inte berätta för alla.

Om smärtan jag har.

Jag gör det så gärna själv.

Och nu ska jag ut och röka.

Ta en cigg och låta röken fylla mig.

För det är jag värd efter detta.

Du sparkar på mig.

Du sparkar på mig och träffar luften. 

Men fortfarande, gör det så oändligt ont. 

Kanske du skriker mitt i natten.

Vaknar upp ur en hemsk dröm.

Kanske du lyckas somna om igen.

Utan mina armar runt dig.

Så det kanske blir som förut.

Vi ses på stan en dag.

tar en fika gemensamt, du och jag.

Kanske jag följer dig hem någon gång då och då.

För att vara snäll och lite så.

Kanske du får en godnatt puss.

Kanske du får en kram.

Det beror ju på, hur bra du tror du ha'.

Det har blivit inne och ballt
och rent ut sagt poplärt
att visa upp sitt liv
som nån sorts offentligt misär.
Men jag vill också va en tidens poet
så här får ni smaka på mina problem
Ett och två, det kan väl gå
med tre och fyra ensamma år

Hon stack iväg
minst hundra mil härifrån
Hon klänger på nån typ
som hon hittat i ett djupt svart hål
Hon lämnade mej kvar
med tabletter och sprit
Det är en lysande story
för "Här är ditt liv"
Ett och två det kan väl gå
men tre och fyra ensamma år

Smala kroppar springer runt på badhuset.

Dom pratar om att dom aldrig vetat.

Hur det är att vara smal eller vacker.

Men dom vet.

Mer än jag.

För jag har aldrig, aldrig kännt mig så otroligt vacker.

Som jag vet att dom känner.

När dom får visa upp.

Sina pinnsmala kroppar.