Ibland undrar jag hur livet hade varit,

om jag växt upp under ett tryggt tak.

Kanske med rosa väggar,

och blonda Barbiedockor under min säng.

Kanske om jag bott kvar i mitt gamla barnrum.

Som låg närmare himlen.

Så kanske jag hade levt som alla andra.

Men jag föredrar att leva på gatorna.

Somna till tågrälsens skakande ljud.

Jag föredrar att leva på gatan,

och skita i att ha ett hus.

Det hade kanske varit enklare,

om jag  flyttat till en lägenhet.

Slutat röka och skaffat ett jobb.

Men jag är 26år och allt verkar vara försent.

Det kanske hade varit bättre,

om jag inte levt i mina trasor.

Det kanske hade känns så mycket enklare.

Om folk slutat se ner på mig,

När jag sover i ett hörn.

Det hade varit enklare,

det är vad alla andra säger.

Men livet är aldrig enkelt.

Och det har jag inte sagt att det borde vara.

Jag drömde om dig inatt.

Om dina ögon,

 som brände över min kropp.

Om dina andetag,

som trycktes mot min hals.

Det var vackert,

tills ett mörket la sig över stan.

Tills jag drogs i från dig.

Och du vände och gick.

Du vet när man springer och springer,

men aldrig kommer någonstans?

Det va så det va.

Fast jag kom någonstans.

Jag kom närmare och närmare dig,

men för var steg.

Tog du två.

Och plötsligt var du så oändligt långt borta.

När jag vaknade,

och insåg att allt va en dröm.

Trängde tårarna sig på.

Och jag kunde inte undgå att gråta.

Jag sparade en glasbit i fickan.

För den fick mig att tänka på dig.

Den låg där och skavde mot mitt ben,

men aldrig att den sa ett ord.

Jag ramlade igår med,

snubblade på min fot och föll frammåt.

Jag känner mig svullen och blå.

Men jag klarar mig bra nu.

Jag åkte inte till sjukhuset,

jag tyckte det räckte med en skvätt tårar.

Nu efteråt kanske det verkar dumt.

Nu när jag tittar på mina tår.

Men aldrig att jag gråter i efterhand.

Det är sånt jag inte är kapabel till.

Tänkte bara berätta för dig,

att jag har det bra nu.

Jag har färgat håret oranget,

och jag har plåster på mina fingrar.

Jag har fått nya tabletter,

och dom hjälper rätt bra.

Hade du sett mig,

hade du sagt att jag såg ut att ha det bra.

Och jag antar att jag har det. 

Jag kan nog säga att jag har det rätt bra.

Hennes kinder är våta,

och hennes röst darrar.

- Förlåt.

Hon var full,

och han var kåt.

Ensamma i mitt rum.

Där deras enkla andetag,

förenar dom båda.

Han hade börjat,

smekt henne passionerat.

Flyttat på hennes hår,

som bestämt lagt sig över ansiktet.

Han brukade göra det på mig,

Pilla lite lätt i mitt hår.

Smeka mig ömt,

innan han började kyssa mig.

Men det var inte jag som låg där i rummet.

Det var inte mig han smekte.

Det var Lena,

Och jag va väl.

Någon annanstans,

i någon annans armar.

Men hon bad om ursäkt,

skyllde på alkoholen i blodet,

Som susade runt där.

Det var min säng,

mitt rum.

Där min luft,

lagt sig som ett dammtäcke.

Det var min säng,

Det var han jag älskade.

Och det var min närmsta vän.



Två månader har gått, kanske några dagar extra.

Jag räknar inte så noga.

Men jag vet att det var länge sen.

Jag brukade ställa mina skor på skohyllan.

Låta mina fötter möta det kalla golvet.

Och lyssna på skriket som slog mot väggarna.

Det var alltid nya bråk när jag kom.

Jag brukade mötas av leende.

hennes blonda lockar guppade i takt som hon sprang.

Ett glädjerop kom alltid.

Och hon brukade ta min hand,

och be mig leka med henne.

Jag brukade säga nej.

Brukade krama henne och ha henne i mitt knä.

Men att leka med henne,

Det brukade jag stå över.

Jag ångrar det nu,

förstår vad jag gick miste om.

Samvetet plågar mina tankar.

Förlåt lillasyster.

Förlåt för att jag aldrig lekte med dig.

Tömde tankarna över pappret.

Lät tagenterna tryckas ner.

Jag gjorde det, 

jag gjorde det igen.

Jag lät hans fingrar smeka mig.

Lät våra nakna kroppar mötas.

Och bilda ett svagt skimmer i mörkret.

Det var så han fick mig att känna mig.

Som ett ljus fångat i en dålig kropp.

Och han fick mig, 

att ljusna.

Bara genom att klä av mig.

Det var mörkt i rummet,

gardinerna nerdragna. 

Och vi låg där i min säng.

Och lät våra läppar mötas.

Det var vackert.

Detta skimmer var så oändligt vackert.

Och när han klädde av mig,

och mina kläder föll till marken.

Då fick han mitt skimmer,

att lysa genom allt mörker som någonsin existerat.

Och jag har förträngt så länge,

att jag är ett ljus fångat i en dålig kropp.

Så jag trott.

Att mitt ljus har slocknat.

Så klä av mig,

låt mitt ljus lysa.

Kyss mig,

så mina kinder brinner.

Och älska mig,

som om jag vore värd all kärlek.

För med dig vill jag aldrig slockna. 

Alla pratade om festen i helgen. De skröt om vem som blev fullast. Erika vann den här gången. Tydligen hade Oskar kysst Elin. Men ingen va förvånad. De hade hållit på med varandra så länge. Tiden kanske hade valt att göra det lämpligt just på Kajsas fest. Ingen frågar varför jag inte kom. De vet väl att jag föredrar att vara hemma. Det kanske är dags för en förändring. En sån där, när jag börjar dra mig upp ur min håla och bli den som dricker mest. Kanske är det dags för mig att köpa vodka för hela månadspengen. Eller va det kanske dags att sluta vara en i mängden.  Imorgon, just imorgon ska jag fråga när nästa fest är. För jag ska börja supa, jag ska fan inte sitta hemma med familjen igen och kolla på melodifestivalen. Det börjar räcka med det nu. Tre fredagar i rad är tre fredagar för mycket. Jo, nu börjar det räcka.

Redan dagen efter fick jag höra om Elins fest, jag antar hennes föräldrar skulle åka iväg. Kanske bo på ett hotell en natt, eller träffa en släkting. Det spelade ingen roll, ingen verkade bry sig. Förutom det faktum att Elin är själv hemma. Det är det enda som spelar någon roll i dagens läge. Åh nej, dagens läge… Jag låter redan gammal. Gammal och oskuld, det är det jag är. Peters huvud stack in genom dörren, han möttes av en tyst klass.  Ett papper flyger från en bänk till en annans. Kanske handlar det om festen, eller vem som kan fixa mest sprit. Ibland undrar jag om det är för jag är rädd som jag aldrig smakat. Kanske tror jag att om jag smakar en klunk, blir jag alkis som pappa. Jag antar det är mammas fel. Det är hon som har skrämt upp mig så med alkohol. Det är hon som tjatar om att jag inte får bli som pappa. Men snart är det ändring. Jag orkar inte leva nykter. Det gör mer ont att passa in då.

Fredagen stod vid dörren, och väntade på att bli insläppt. Sekunderna tog längre och längre tid, och släpade sig fram för att ens orka slå om till två. Det va då de va dags. Moa skulle följa med mig hem, vi skulle duscha med hög musik. Och det skulle verka som vi gjorde det här varje helg. Varje detalj, varje ögonfrans skulle ligga rätt. Och när klockan slog åtta, skulle vi redan ha fått i oss en varsin flaska cider. Moas ögon lyste, jag förstår inte hur någon ens kunde förmå sig att kalla henne ful. Hon hade kastanjbruna ögon, fylliga rosa läppar, och hennes kinder va lite sådär smårosiga. Hon hade ofta pösiga kläder, men på henne såg det så normalt ut. Men ändå kunde man se på långt avstånd, att hon inte passade in med de andra. Klockan slog nio och kylan smekte våra kroppar när vi började gå mot Elin. Det var nästan vinter, och det spelade ingen roll vem du frågade. Alla, precis alla. Skulle säga att snön snart skulle ödelägga våra gator. Det tog inte lång tid innan vi stod utanför Elins dörr. Musiken dånade ut ur högtalarna. Och vintertystnaden fylldes av höga skrik och klackar mot ek-golv.

Moa tog fram ett paket Marlboro, invigde kvällen med en cigg. Hennes lungor fylldes med rök, och man såg hur röken blåstes ut, och bildade vågar i luften. Elin kastade upp dörren och hennes ansikte fylldes av ett stort leende när hon fick syn på oss. Elins röst fyllde tomrummet mellan mig och Moa. Hennes föräldrar skulle vara hemma fyra inatt, så då skulle alla vara ute. Bål fanns i köket och det som tog hennes tid. Det som tog längst tid att förklara. Jo, det va vilka killar som man skulle ragga på, vilka som va idioter och vilka man inte ens borde ägna blicka åt.

När vi väl kommit in i värmen, trycktes lukten av sprit in i mig. Två killar spanade mot oss och började snart skratta. Perfekt, jag hade ingen sprit i kroppen och folk skrattade åt mig. Moa såg vad jag tänkte och tog upp en vodka flaska och satte i min hand. Två, tre, sex klunkar fick jag i mig. Och det brände lite svagt i halsen. Underbart.

En kille från skolan la en blick på mig, inte länge. Men tillräckligt för att jag skulle lägga märke till den. Han gick i klassen över mig, Jonas hade jag hört folk skrika efter honom. Snart hade jag fått i mig lagom för att världen skulle snurra runt om mig, han va söt. Inte jätte vacker, men charmig. Moa fastnade i någon killes famn och där satt hon. Som om hon känt honom hela livet. Som om det va det här vi gjorde varje fredag. När jag fick chansen bemötte jag Jonas röst och vi pratade. Om såna saker ingen annan hade lagt märke till, som ingen annan frågat mig om. Han höll om mig ibland och jag tvekade inte. Hans händer låg löst på mina höfter. Om jag då ramlat, då hade det varit självklart, helt självklart att han hjälpt mig upp. Folk började dra sig hemåt, och jag förstod att jag borde gjort detsamma.

Men inte än. Det var något kvar av kvällen, som inte hade möjlighet att försvinna sådär. Jonas tog tag i mig. Han kysste mig och hans händer knäppte sakta upp mitt skärp. Jag kände hur han lyfte upp mig. La mig i soffan och strök undan mitt hår ur ansiktet. Jag vet inte om det va det här jag väntat på, men det måste varit dags nu. Det kändes naturligt ändå. Jag kände hur hans hud smekte min och sakta trängde han sig in i mig. Världen snurrade mer än vanligt och jag fylldes av en otrolig lust att göra saker, jag aldrig förmått mig att ens tänka på. Jonas kysste mig, fortsatte upp och ner. Och hans stönande fyllde mina öron. När han va klar, la han sig bredvid mig. La armen om mig och höll om mig, sådär som om jag faktiskt va hans. Jag drog upp mina byxor smög ut och satte mig i vintermörkret. Det var halvmåne och vackert. Jag har aldrig förstått, hur en halvmåne kan se så vacker ut. Jag menar, den är trots allt halv. Och om den varit hel, hade den gjort så mycket större verkan. Den hade kanske inte sett så ensam ut.

Jag lät röken fylla mina lungor och blåste sakta ut. Allt va så vackert inatt, antingen såg jag allt med nya ögon. Eller så hade världen förnyats just inatt. Det blåste kyligt och jag drog kappan närmare mig. Vinden viskade ramsor i mitt öra och ciggen började gå mot sitt slut. Jag drog in röken i mina lungor en sista gång, knäppte kappan och drog fötterna med mig hemåt. Det kändes som jag gick i en evighet och vodkan var på väg upp ur halsen. Bilar körde förbi, utan en aning om denna natt. Dom tror det är en natt som alla andra, och ingen kan ana, ingen kan förmå sig att förstå.

Att inatt,

Första gången jag älskade med Jonas.

Började någonting växa inom mig.

Och jag kallar den här lusten Jessika.   

Tiden drog sig in.

Sanningen skulle fram brukade han säga.

Jag skulle sitta där med näsan i bordet och undra,

om dom trodde på allt han sa.

Om dom faktiskt trodde att jag brukade skrika.

Alla dom där orden, som ingen vågat lägga i munnen.

Dom kanske litade på hans ord.

På att min sanning va fel.

Det kanske va så dom uppfattade mig, 

som en tonåring istött massa lögner. 

Och även om jag sa att jag gjorde mitt bästa.

Skulle dom se ledset på mig och säga, 

att det faktiskt inte räckte.

Allvarliga blickar, 

sanningsfulla svar.

Skakande händer,

dunkar i ansiktet.

Lavetter och svek.

Jag hatar utvecklings-samtal.