Jag sitter på marken,

låter kylan krypa längst mina ben.

På tv sa de att det skulle vara vår nu,

trots de sliter kylan i mig var minut.

Vi jobbar om miljön i skolan,

det är något farligt med tungametaller.

Det är något farligt med att krossa ett hjärta, säger jag.

För jag har en vän,

som bor i storstaden.

Hon äter semlor till frukost,

och kollar på kärleksfilm hela dagen.

Det är tredje gången hon får sitt hjärta krossat,

och det är sjunde gången jag ser henne gråta.

Men vad gör de när kvicksilver fyller jordens alla hörn,

och vad gör de när de är lätta hål i ozonlagret.

Nej vad är ett brustet hjärta,

i mängden av alla miljöproblem.

Och han sa, ge mig en minut så ska jag krossa din värld.

Sen tog han sina väskor och försvann från min syn.

men han höll sitt löfte,

och han krossade min värld.

Så tog han mod till sig och förklarade va en vän var,

som om han hade rätten till de. 

En vän är en bra person, sa han.

Jag sa att en vän var en person som stannade hos en.

Han svarade att mina vänner var dåliga för mig.

Jag sa att mina vänner var de bästa för mig,

för jag har valt ut dom själv.

Det är lätt att klaga på andra,

och förneka ens egna brister.

Det är lätt att krossa någons värld,

i hopp om att rädda en annan. 

Men om hoppet att rädda någon är det du drivs av,

ska du veta att du aldrig kan rädda någon.

För du är inte kapabel till det.

Och han talade om att sitta på sitt rum,

skruva upp basen till högsta volym och neka existensen till omvärlden.

Det lät som en bra idé när han talade om de,

och jag hade gärna delat den närvaron med honom.

Men jag hade bråttom med mitt liv,

jag skulle hinna med tåget till min sextonårs dag.

För även om jag inte vågar,

även om jag totalt vägrar.

Så kan inga pengar i världen, 

hindra mig från att växa upp. 

Så jag tar min handväska,

och ger mig ut i världen i mina femtonåriga skor.

Om några dagar är jag äldre än du,

och får en massa oviktiga presenter.

Dagen efter är allt glömt,

min ålder är som alla andras.

Och jag kommer inte vara äldre,

jag kommer inte vara visare.

Allt kommer vara som förut.

För nu vet jag att precis som du 

är jag ensam på alla hjärtans dag.

Vi ligger i ett varsitt rum,

17kilometer från varandras andetag.

Är det så svårt att slå en enkel signal,

att bara möta min röst

och kanske små prata som om de vore okej mellan oss? 

För jag vet nu att om du hade brytt dig det minsta lilla,

hade du gjort dig besväret att höra av dig.

Och jag vet nu att man får så mycket mer kärlek på alla hjärtans dag,

så mycket mer än man förtjänar.

En ros som en annan, 

älskar du mig fortfarande?

En middag som en annan,

vill du fortfarande stanna i min famn? 

En dag som en annan,

när en flicka stal min man.