Vi satt i sanden med nakna fötter,

båda va lyckliga över det vi hade.

Min u-ringning hade fått en blekare brun färg,

och hennes armar hade blivit smått röda.

Det hade nästan gått en vecka sen vi sågs,

och när vi möttes rann hennes tårar.

Hennes ovårdade hår hade fått en annorlunda färg,

jag skyllde allt på solen.

Men hon var vacker,

så otroligt vacker.

Så låtsades hon bli arg,

påpekade att jag fått henne bli glad igen.

Solen började skymma,

vi båda började bli kalla.

Men våra skratt höll ihop allting.

Det var den perfekta dagen,

för att veta 

att hon aldrig någonsin skulle lämna mig.