Du är för stolt för att säga,

att du saknar min närvaro.

Mina fötter som tassar mot det kalla björkgolvet,

mina armar instuckna i en tjocktröja från Amsterdam.

Du saknar mig och min systers skratt på fredag kvällarna,

vårt småprat om nätterna

och våra lördagar som tillbringas i solen.

Jag vet att du saknar vår närvaro,

våra kramar på morgonen

och allt annat som fick dig att känna dig levande.

För nu jobbar du bort din smärta,

försöker glömma att du har halv-vuxna barn 23mil bort.

Förlåt pappa, men du gör mig ledsen.

Du är så jävla stolt så du kan inte ens ringa,

fråga hur det går i skolan eller låtsas vara intresserad.

Du är så jävla stolt,

det talar för sig själv.