Tänkte ta mod till mig att berätta om en man,

en fin grabb som aldrig släpper min hand.

Mogen är han för att vara femton år,

och när han ler åt mig tvingas jag gå på tå.

Jag är alldeles för rädd för att krossa hans leende,

och aldrig mer få det återseende.

Det är med hjärtat fullt av kärlek jag nu säger,

att jag skulle ta en kula i hans ställe.

När hans blåaögon de ser på mig,

känner jag att han kanske älskar mig.

Och jag skulle göra allt för dig,

om du bara lovar mig.

Att imorgon giftar du dig med mig. 

Det börjar bli inne och modernt

att ha pojkvän och allt sånt där.

Röda läppar och gå på fest någon helg,

dricka en drink med paraply och tjohej! 

Vilket jävla fräs vi ska ha ikväll,

säg till innan du går vidare till nästa tjej.

Sedan rycker det i byxan lite sådär,

sen börjar hon att gå ner på knä.

Det är annorlunda att va ung idag,

om man tänker på hur allt borde va. 

Jag borde inte behöva le för att va glad,

eller gå på fest för att visa här är jag. 

Högsta betyg är väl ändå inte heller något man vill ha,

nu när jag inte snyggt utseende har.

För så har det varit i alla dar,

att dom som har skönet går före i alla kval.

Ideal och dålig moral,

säg mig är de alla världens krav?