Han sa le innan han gick,

som om han trodde att jag var sårad.

Och det kanske jag va,

fast egentligen vet jag inte.

Jag var fullt upptagen med att börja sakna honom,

det blir så tomt när han börjar gå.

Så när han väl försvunnit,

är det tomheten som tagit hans plats.

Så nu sitter jag här ensam med mitt leende.