Jag kommer ihåg när mitt hjärta brast en dag i maj,

du kramade om mig och sa hur mycket mer jag va värd.

Tycker du fortfarande jag är värd så mycket? 

Är det fortfarande ingen pojke som är tillräckligt bra för mig.

Om jag tar nästa tåg till dig,

kan du möta mig på stationen då? 

Kan du hålla om mig och säga att allt ska bli bra.

Att det va bara en pojke i mängden.

Jag skulle svara att jag verkligen va kär.

Och du skulle dra mig närmare dig

och säga att han är dum som inte uppskattar mig.

Sen skulle vi äta pizza till kvällsmat

och titta på skräckfilm tillsammans.

När jag sedan tittar ut mot mörkret,

skulle du le åt mig och säga att jag är vacker.

På nyheterna kommer dom tala om vem som dött senast.

Men icke är de någon som talar om den lilla flickan som ligger och gråter i sin säng. 

Inte heller är pappa här och kramar mig,

jag är en ensam flicka som gråter över mitt brustna hjärta.

Första gången jag är ensam efter att du tagit en bit av vad som va mitt.

Just en bit av vad som va mitt.