Och dom sa vem hittar sig själv när man är elva år,

jag kommer aldrig att glömma den jag var då.

Det var glada färger 

och ett leende som solen.

Jag önskar att jag trivdes med mig själv som då,

det var så enkelt att le mot världen.

För vem klandrar en oskyldig flicka med blont sidenhår,

som skrattar högt när hon vandrar i sina röda små skor.

Ser ni nu hur hon pressat ner sina stora lår,

i ett par svarta byxor med bruna sömmar.

Det var så lätt när man va liten, sa dom,

det var så lätt när man inte fanns, svarar jag.

För jag önskar att färgerna kunde pryda min kropp,

och jag önskar att mitt leende lös som förr.

Ja, jag önskar att jag hade nya rosa skor,

och ibland önskar jag att jag var elva år igen.

Men vad mer kan jag göra än att önska.