Jag ska sitta uppe hela natten

och skriva om ett problem som inte finns.

Sedan ska jag skrika så högt som min röst bär,

att det är inte okej att leva i en sån här värld.

Jag skiter i dina dieter och bantningstips,

allt jag vill ha är en tidning som inte klagar på chips.

Jag vill kunna väga 200kg utan att någon glor,

på att mina valkar säger tjo!

Jag vill kunna ha dåliga betyg utan att bli dömd,

utav samhället som inte ger mig nån sömn.

Jag vill kunna få ig på ett matte prov och veta att jag duger,

inte behöva gå i skolan tills jag är ett 40årigt luder.

Så nu ska ni lyssna Reinfeldt

och alla andra politiker hit och dit

era räkningar och allt annat skit.

Kan ni bränna upp eller köra in i ert rövhål,

för jag tänker inte betala för era analhål.

Det regnar ute,

jag låter tårarna rinna med.

Till en melodi av Håkan Hellström,

och mina tankar hamnar återigen hos dig, 

Jag tänker på när vi drack cola i vintras,

och vi fnittrade åt hur killarna tittat som besatt åt vårt håll.

Det var du, jag och hösten, 

jag önkar att du inte lämnat mig i en hast.

Men jag förlåter dig vackra du,

för att du var elak ibland.

Och jag lovar att hålla din hand,

en natt när han väljer en annan. 

För jag vill dela sommarens dagar med dig,

och jag vill sjunga ikapp med din röst.

Jag vill skapa morgondagar,

och strunta i att alla andra kollar snett.

Så strunta i resten,

vi kan glömma allt det här. 

För jag vill spendera all min tid med dig som sitter där. 

Och dom sa vem hittar sig själv när man är elva år,

jag kommer aldrig att glömma den jag var då.

Det var glada färger 

och ett leende som solen.

Jag önskar att jag trivdes med mig själv som då,

det var så enkelt att le mot världen.

För vem klandrar en oskyldig flicka med blont sidenhår,

som skrattar högt när hon vandrar i sina röda små skor.

Ser ni nu hur hon pressat ner sina stora lår,

i ett par svarta byxor med bruna sömmar.

Det var så lätt när man va liten, sa dom,

det var så lätt när man inte fanns, svarar jag.

För jag önskar att färgerna kunde pryda min kropp,

och jag önskar att mitt leende lös som förr.

Ja, jag önskar att jag hade nya rosa skor,

och ibland önskar jag att jag var elva år igen.

Men vad mer kan jag göra än att önska. 

Jag åker om två dagar,

tre timmar, sjutton minuter

och femtiosjusekunder.

Det är endast några fåtal timmar,

tills jag får bemöta en annan stad.

Jag har fyratusentrehundrasextiosju kronor,

allt ska gå till kläder och småtrams.

Jag vet att jag platsar in där,

det är de enda stället som ingen stirrar tomt.

Det är en plats där bilarna yrar,

duvorna sjunger och alla röster bildar en tonlös sång.

Jag vet att jag hör hemma,

i en stad som den där.

Jag är en människa som alla andra,

och precis som andra känner jag mig vilsen här.

Jag behöver nya vägar att gå,

och nya skor som har lite guldglitter i kanten.

Jag känner till en plats

som ligger tre timmars flygresa ifrån min tid.

Det är en plats där vem som helst skulle kunna passa in,

likt en pusselbit som sitter rätt.

Alla gator här skriker att för mig är London rätt.

Smällen ekade i hela kvarteret,

ett skrik fick varje själ att vakna till liv.

En tjej på 63kg och hennes moped,

det låg skrik i hela luften.

Hennes nya röda moped låg som ett ihop tryckt papper vid vägkanten,

sirenerna hördes över hela stan.

Vad kunde gå snett den här kväll,

dagen hade ju börjat så bra.

Dagar ut och dagar in,

sjukhusluften gjorde henne gråtfärdig.

Det var sista terminen i nian,

hur skulle hon nu kunna dansa på balen?

Men dansa på balen det gjorde hon,

min syster kom hem så stolt och berättade att de dansat tillsammans.

Deras klänningar hade gungat kring deras ben,

och de hade druckit sockerdricka efter.

Med kryckor och trasiga ben hade hon dansat den kvällen

och jag slår vad om att hon va tusen gånger vackrare än förut.

Tänkte ta mod till mig att berätta om en man,

en fin grabb som aldrig släpper min hand.

Mogen är han för att vara femton år,

och när han ler åt mig tvingas jag gå på tå.

Jag är alldeles för rädd för att krossa hans leende,

och aldrig mer få det återseende.

Det är med hjärtat fullt av kärlek jag nu säger,

att jag skulle ta en kula i hans ställe.

När hans blåaögon de ser på mig,

känner jag att han kanske älskar mig.

Och jag skulle göra allt för dig,

om du bara lovar mig.

Att imorgon giftar du dig med mig. 

Det börjar bli inne och modernt

att ha pojkvän och allt sånt där.

Röda läppar och gå på fest någon helg,

dricka en drink med paraply och tjohej! 

Vilket jävla fräs vi ska ha ikväll,

säg till innan du går vidare till nästa tjej.

Sedan rycker det i byxan lite sådär,

sen börjar hon att gå ner på knä.

Det är annorlunda att va ung idag,

om man tänker på hur allt borde va. 

Jag borde inte behöva le för att va glad,

eller gå på fest för att visa här är jag. 

Högsta betyg är väl ändå inte heller något man vill ha,

nu när jag inte snyggt utseende har.

För så har det varit i alla dar,

att dom som har skönet går före i alla kval.

Ideal och dålig moral,

säg mig är de alla världens krav? 

Vem kan säga att vi har demokrati i vårt land,

när allt som bestäms grundas på en man.

Så ska du nu sticka ut och höras mest,

borde du ha tuppkam eller rida på en rosa häst.

Berätta för mig om era ideal,

om stora tuttar och nästa kval.

Vad är det för smala ben jag ser i skyltfönstret här,

jag gör vad som helst för att slippe se ut sådär.

För vem kan säga att vi har demokrati i vårt land,

när folk sover på gatan utan någon famn.

Är det demokrati att rösta fram,

att folk inte har råd till ett namn.

Säg mig nu alla kungar och högsatta män,

kan du sova gott i din dyra säng?

Känns det bra att veta att folk svälter,

Och du sitter med din dyra mat och älte'r.

För vem har sagt att det finns demokrati i vårt land,

när jag själv inte har råd med ett namn.

Jag talar för dom som inte har råd med sin röst,

nu säger jag orden som jag hoppas för dom ger tröst.